Shit pommesfrites, jag måste börja rida seriöst igen!

Blotta tanken får mig att känna mig ganska osäker... Det var ändå ca 30 (!) år sedan jag red "seriöst" sist! Jo, visst har jag ridit sporadiskt sedan dess, men inte särskilt seriöst. För att vara riktigt ärlig så tycker jag att det är dötrist att skrutta runt på ridbanan i timtals och föredrar en rejäl busgalopp i skogen eller en bana med lite saftiga hinder, gärna iklädd short och foppatofflor... eller varför inte en månskenstur barbacka med bara grimma & grimskaft - gärna i högt tempo?

Nästsista gången jag tävlade... På underbara Sajen (Sajsol) 2005!

Min sista "egna" häst Wow (2007)

Men nu ska det bli ändring på det och jag har ca 10 dagar på mig att vänja mig vid tanken och lägga upp taktiken. Varför nu detta? Därför att min älskade förstfödde 6-årige son Memo kommer hem!

Underbara, fantastiska Hanna som har honom på foder har inte möjlighet att fortsätta pga heltidsjobb, så han får komma hem tills dess att vi har hittat på en bättre lösning. Tanken är nu att jag ska underhållsrida honom och Danai får "spetsträna" och göra finliret. Jag har väldigt blandade känslor. Det ska å ena sidan bli helt fantastiskt att äntligen få rida min drömhäst som jag aldrig ens suttit på, men samtidigt så inser jag mina begränsningar. Do I have what it takes? Danai är mest orolig för att jag ska trilla av och bryta något väsentligt, själv är jag mest orolig för att inte räcka till och förstöra honom samtigt som jag undrar över hur jag ska hinna med.

Om jag och Danai samarbetar så kommer allt säkert lösa sig på ett kanonbra sätt som alltid!

Det finns inte mycket här i världen som inte kan säljas till rätt pris, men vette katten om det finns tillräckligt med pengar för att någonsin sälja denna häst! Han var min drömhäst i över 30 år innan han föddes och han är fortfarande min drömhäst. Om han aldrig blir en superduper hopphäst så kommer han bli den vackraste skogsmullen någonsin!