Gammalt blir som nytt

Minnen hänger på gummisnoddar - och kan dras upp och ner. Under perioder så kan minnen ligga lugnt under ytan och inte poppa upp på ett tag, men i detta fall aldrig mer än någon vecka i taget. Nu har minnena ryckts upp till ytan, som på en bungielina!

På väg hem från träningen på Jump Club i eftermiddags, ringde telefonen. Ett Stockholmsnummer som jag inte kände igen. Det var TV4. Damen i luren undrade om hon hade ringt "rätt" Catrine, och när hon bröjade snacka om Silver så fattade jag vad det handlade om och jo, det var "rätt" Catrine.

Jag blev alltså inbjuden att sitta med i soffan på TV4s morgonprogram och hon undrade om jag kunde vara i deras studio kl 06:00 imorgonbitti. Hon kunde ju inte veta att "I DON'T DO MORNINGS"! Jag är nattuggla, inte morgonmänniska... Hursomhelst så kom vi överens om att de bokar hotell åt mig och jag åker till Stockholm ikväll. Vaddå? Avesta- Enköping - Avesta - Stockholm är väl ingen match för mig som lever på vägarna!

Sagt och gjort. Hem från träningen, slänga in favvojeansen i tvättmaskinen (snabbprogrammet) och iväg till huvudstaden med blöta jeans nerpackade i datorväskan.

Nu är jag incheckad på Elite Hotel Stockholm Plaza och minnena svämmar över. Jag plockade fram Insiders program om Sexsadister på internet och har suttit här och gråtit floder.
Insiders program om Silver

För att fräsha upp minnet ytterligare så har jag dessutom läst Danais blogg om händelsen från hennes synvinkel och hoppas bara att sminkösen i studion är duktig, för jag känner mig som ett VRAK! Fy tusan va jobbigt det var när det hände den 17e november 2007, men det känns som om det var igår och minnena är lätta att plocka fram.

• Jag minns känslan när jag sprang ner till stallet efter att Karro hade ringt mig och sagt till mig att komma ner, men att inte ta med Danai
• Jag minns hur Silver (eller Aspri som vi kallade henne) svettades floder och skakade som ett asplöv
• Jag minns hur iskall jag blev när jag såg lådan i hennes box som inte skulle ha funnits där. Lådan som sa mig att det hade varit någon inne hos henne under natten
• Jag minns samtalet till polisen och hur jag insisterade att de kom ut
• Jag minns resan till Strömsholm och hur jag stannade längs vägen för att försäkra mig om att Aspri stog upp och fortfarande levde
• Jag minns hur hon såg ut när vi plockade av henne täcket på Strömsholm och när vetskapen slog mig - hon fixar inte det här!
• Jag minns hemfärden med tom transport, tårarna och Danai som sa "Någon har mördat min pony!"

Jag minns mycket, mycket mer. Rättegångarna, samtalet med äcklets fru, alla nätter som Danai sov i min säng....

Jag minns allt så väl, men orkar inte "ta i det". Då fixar jag inte morgondagen.

Om du ser mig sitta på den där soffan imorgon och jag gråter, så är det inte för det som sägs där utan för allt som sker under ytan. Om du ser mig sitta där och inte gråta, så är det ett under att jag har den självbehärskningen. Jag gör inte det här för att synas på TV som somliga säkert kommer tro, utan jag gör det här för att ingen annan 12-åring ska behöva gå igenom det som Danai har fått genomlida och inget äckel ska komma undan med något sådant - någonsin!