Min lilla fåfänga

Jag är nog inte den mest fåfänga person som du känner. Knappast. Inte ens nära. När sanningen ska fram så är jag nog inte särskilt fåfäng alls (om du frågar mig iaf).

Fåfänga enl wikipedia:
Fåfänga är överdriven tro på egen förmåga att imponera på andra, med antingen sitt utseende eller sina förmågor.
Enligt många etiska läror är fåfänga dåligt, synonymt med flärdfullhet, flärd, prålsjuka, inbilskhet, egenkärlek och högfärd. Fåfänga har fått uttryck i konsten med påfågeln som vanlig symbol. I Bibeln är skökan från Babbylon en personifikation av fåfänga.
Tillsammans med arrogans och förmätenhet faller fåfänga inom ramen för högmod som en av de sju dödssynderna.

Jag kan klä mig lite hursomhelst, inte bara hemma utan även när jag åker till stan. Jag bryr mig inte, utan kan glatt spatsera runt i mina "foppatofflor" och slitna jeans. Håret hamnar där det hamnar och visst drar jag en kam igenom det på morgonen, men sällen flera gånger på en och samma dag. Smink? Näää... Inte ofta iaf. Mina bilar ser ut som om jag bodde i dom (vilket det iof känns som jag gör ibland), med godispapper utspridda, kläder, Danais rosetter från tävlingar som aldrig verkar hitta upp till hennes rum, tomma RedBull burkar, osv. MEN, jag har faktiskt en liten fåfänga som jag vårdar ömt. Mina naglar.

I mitt "förra liv" så klädde jag mig väl varje dag, målade mina långa eleganta naglarna varje morgon för att matcha dagens utstyrsel, trippade omkring i högklackat... Det enda som överlevde är 52 par högklackade skor i alla kulörer som numera är nerpackade i lådor någonstans i en lada och ... mina naglar!