Forntida historier, del #2

Efter ett par år med Fatan, så tog stallägaren ett allvarligt snack med mina föräldrar om att skaffa en ny och bättre häst. Fatan var underbar, men ingen hopphäst och det var ju det jag ville pyssla med. Under tiden så tävlade jag en massa olika halvgalna hästar som ingen annan ville tävla. Var hästen en bråkstake? Fråga "Cathy" (som de kallade mig).

Att köpa häst i Grekland är inte precis lika enkelt som i Sverige och det finns 2 alternativ. Om man var skeppsredare och stenrik så åkte man till Schockemöle eller Whitaker och provade en 20-tal hästar för att ta med sig några hem. Om man däremot var som vi, en helt vanlig familj, så fanns det ett annat alternativ: Andravida. Andravida är ett område nere på Pelepones som är kända för sina inhemska hästar. Sagt och gjort och i början på sommaren så åkte vi neröver. Vi möttes upp av en hästhandlare som visade oss hästar till salu, men jag minns bara 2 st. Den första var en fux som var för liten och nätt för min smak, men trevlig.

Efter den anhalten så åkte vi till nästa stall, men där fanns det ingen häst. När vi står där och väntar hör vi ett förförligt dundrande utanför. In på gårdsplan kommer en stor svart 3-åring infarande, dragandes på en enorm vagn fylld med cementsäckar - den måste ha vägt flera ton och hästen verkade helt galen. Kärlek vid första ögonkastet!

Det blev iaf ingen affär och vi åkte hem till Aten och vidare till Sverige på semester där vi stannade hela sommaren. Det enda jag gjorde den sommaren var att sukta efter den stora galna hästen, jag minns inget annat från hela den tiden - bara en enda lång pina!

När vi var på väg hem från Sverige i slutet på sommaren så fyllde jag år. Jag tror att jag blev väckt på färjan mellan Trelleborg och Travemünde, men jag kan ha fel. Familjen sjöng och jag fick en massa presenter att öppna. Jag sparade ett litet oansenligt platt paket till slutet och vad tror ni det var? Ett inramat kort på min svarta springare - HAN VAR MIN!!!

När vi kom hem så ordnades transport hem för min nya häst som jag nu hade döpt till Baron. Det tog inte många dagar innan Baron kom till stallet, och transportmedlet var som det brukar vara på den tiden i Grekland - ståendes på ett öppet lastbilsflak!

På den tiden så var det en mycket duktig svensk tjej som jobbade i stallet som hette Harriet. Jag minns inte hennes efternamn men hon red för Ulla Håkansson och tävlade dressyr på hög nivå. Harriet hjälpte mig rida in Baron, men att tämja honom, det fick jag göra själv. Jag minns att han sparkade mig 2 ggr första dagen och högg mig en eller två gånger, sedan var det slut på sånt.

Jag spenderade om möjligt ännu mer tid i stallet och Baron lev som en hundvalp tillsammans med mig och vi började tävla lite smått och klättrade snabbt i klasserna.

Första lilla tävlingen

Hans lömska sida visade han aldrig någonsin mig, men väl andra. Vid ett tillfälle så kom det en zigenare med ett lastbilsflak fyllt av hästar i alla storlekar och kulörer som han ville sälja. Han försökte byta till sig Baron och i gengälld skulle jag visst få två av hans hästar. Stallägaren skattade och sa att vi kan ju gå och fråga Baron vad han tycker. Baron tog en titt på karln och högg honom rakt över aXeln, drog honom nästan skrikandes över den öppna boXdörren. Sedan var det slutdiskuterat!

En annan gång så hade jag bråkat med mina föräldrar och hoppat på min moppe och åkt upp till stallet. Föräldrarna, oroliga som de var, ringde och frågade efter mig. Näää, ingen hade sett Cathy. En av stallpojkarna skickades till Barons boX för att kika och där låg jag! De trodde att han hade slagit ihjäl mig men de kunde inte komma in för att vaktade mig med sitt liv - öronen slickade tillbaka och med ögonvitorna lysandes. Jag slog upp ögonen och undrade vad alla gastade om, får man inte ta en siesta?

Det blev ett mycket tragiskt slut på det hela och alldeles för fort. En dag när jag satt i skolan kom min storebror och hämtade mig från klassrummet - något hade hänt i stallet. Jag fick skjuts hem med honom (troligen första och sista gången om jag minns rätt) och vidare upp till stallet med min mor. När vi kom fram var det redan för sent och Baron låg död i sin boX, och trots att flera veterinärer var inkallade så gick hans liv inte att rädda - tarmvred.

Jag tog farval av honom, liggandes där, stel men varm och har besökt hans grav många gånger under de följande åren. Det har gått över 30 år sedan dess och än idag så rinner tårarna när jag tänker på det.