Jag, som den "mama bear" som jag är, ha gått i vinteride. Jag är så asocial så jag nästan inte känner igen mig själv. Det är så illa att jag knappt har lust att svara telefonen om den ringer. Facebook? Näää, bara för det absolut nödvändigaste. Jag smiter in och lägger upp något på Södras länk och sedan så smiter jag ut igen. En riktig tråkmåns för närvarande. Humöret är inte lika 100% positivt heller och jag märker att vädret tar ut sin rätt. Lite bättre iaf nu när det är lite ljusare med snö på backen, men inte samma höga energinivå som på våren och sommaren.
Det här är ett ganska nytt fenomen som jag har lagt mig till med sedan jag flyttade till Sverige. I Grekland var jag social året om och betydligt oftare och mer intensivt dessutom, helt annat än sedan jag flyttade till min lilla byhåla i Dalarna. Numera så boar jag in mig på hösten och trappar sedan ner det lilla (nästan obefintliga) sociala liv som jag har. Förvisso så är vi ute och reser enormt mycket och under alla helger som vi spenderar på tävlingsplatser runt om i landet så är man ju social som tusan. Annat är det på hemmaplan.
Jag umgås mest med mina barn och mina nära och kära ochgivetvis med mina djur... Kanske tom mer med djuren än med familjen när jag tänker efter.
Nu kryper jag ner i mitt ide och drar duntäcket upp över öronen. Caddy kommer krypa ner han också och lägga sig på min högerarm. Izze tar knävecken och Figge planterar sig ovanpå täcket på mina fötter. MYYYYS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar