Terapi

Hela vägen hit så hade jag högsta värmen på i bilen och fläkten gick på max, men inget hjälpte. Megafrossa! Jag frös jag så jag skakade och hackade tänder så jag trodde tandebissarna skulle ryka. Det var inte kallt och jag hade inte feber, men ack så jag frös. Idag känner jag mig varm och skön, mer eller mindre utvilad och på väg tillbaka till mitt vanliga jag, men på ett annat sätt.

Jag inser verkligen hur jag har försvunnit som människa, har inte tagit plats och inte ängnat mig åt mig själv för fem öre, utan satsat allt på barn, djur, gård, vänner, mm. Jo, visst kan jag sticka ut hakan och vara kaxig och på det planet har inget förändrats, men jag ska försöka sätta mig själv lite mer i centrum framöver, det är ett löfte som jag har avlagt till mig själv och ska verkligen försöka hålla.

Jag har ätit, sovit, tagit hand om mig själv och låtit kroppen berätta vad den behöver och när. Inte så mycket egentligen, men det är något helt nytt för mig. Har jag oroat mig för mina barn, djur och allt annat? Nix, faktiskt inte.

Det svåraste har varit att stänga av mobilen och det väckte en väldigt stor ångest inom mig till att börja med. Jag vill alltid finnas tillgänglig för alla dygnet runt och i synnerhet mina barn och föräldrar, men va tusan... Jag ÄR inte oumbärlig. Det som ska hända kommer iaf att hända, oavsett om jag är anträffbar eller inte.

Min ekonomi säger att jag inte borde, men jag funderar starkt på att åka in till närmaste stad och bjuda mig själv på några nya plagg imorgon - något som passar mitt nya "jag". Något som dessutom INTE kommer från Dressmans REA. Haha, oj va annorlunda det skulle kännas!

Jag är fortfarande inte riktigt redo

att åka hem och ta tag i vardagen,

men kanske snart.

Vi får väl se...