Klarsgården

Klarsgården
Min underbara gård

måndag 3 september 2012

1a med kokvrå

Medusa dog idag. Nu har jag förlorat båda mina älskade hundar på bara några månader och livet är verkligen inte roligt på något plan. Idag vill jag liksom bara lägga mig i sängen och dra upp täcket över öronen, kanske aldrig någinsin resa mig upp igen. Så tungt är det att vara Catrine idag. Just idag skulle jag helst vara någon annan, jag vill inte vara Catrine för att vara Catrine just nu innebär så mycket smärta... det gör så jävla ont!


Medusa finns inte mer. För 2 veckor sedan var Cilla, Nicke & Spöket här på besök och jag har nog aldrig sett Medusa så pigg och skojfrisk! Hon lekte och busade med Spöket och jag njöt av att se hur pigg och fräsch hon var. Härligt att se en varghund på 8 1/2 år som leker som en unghund. Idag är hon död.

Medusa kommer inte tillbaka. Varför hör jag då henne tassa runt här med sina långa klor skrapandes mot golvplankorna? Varför inbillar jag mig att hon ligger och snarkar i sin gröna skinnsoffa? Hennes matskål står på sin plats. Vattenskålarna är rena och fyllda med vatten. Hon kan bara inte vara borta för alltid, det känns inte möjligt.


För en vecka sedan var Medusa en pigg och glad varghund, idag är hon död. Magomvridning hette det visst och dessutom komplicerat av lunginflammation. Båda åkommor ganska vanliga i dessa giganter enligt veterinären på Strömsholm. Vad hjälper det mig om det är vanligt eller ovanligt? Jag lyssnade ändå artigt medan tårarna forsade och jag höll Medusa i en krampaktig kram och min näsa begravd i hennes ruggiga päls. Jag fick själv ta "beslutet", det där hemska hemska beslutet och i slutändan svek jag henne ändå. Jag orkade inte stanna kvar till sista andetaget, jag kände att jag bryter ihop totalt. Förlåt mig, Medusa!

Det finns mycket, mycket större prövningar och större sorger här i livet än förlusten av en älskad hund. Det vet jag givetvis, men inte för mig, inte just idag. Tårarna kommer ta slut, det vet jag också... fast inte idag, absolut inte idag.

Just nu så känner jag att en etta i stan med kokvrå vore fantastiskt, kanske en sköldpadda så småningom när jag orkar.. eller en papagoja.

4 kommentarer:

  1. Tänker på er alla.. Det är fruktansvärt att mista sin bästa kompis.. Lider med er o vet vad ni går igenom. Många kramar

    SvaraRadera
  2. Å det där beslutet... och alla "om" - funderingar. Och ändå vet man. Så tungt. Det finns inget man kan säga som gör det lättare. Men om du tror på sådant så brukar de finnas kvar. Ligga på sin favoritplats och hälsa på. Man känner det. Jag tror du också känner det. Men det är hårt som tusan när en familjemedlem försvinner. Så himla hårt.

    Kramar.

    SvaraRadera
  3. "Pipan" är alltså jag, Paulina.

    SvaraRadera
  4. Fy va tungt :-( Finns inget tröstande att säga, skulle läsa din blogg för Sture men det var svårt att höra vad jag sa för jag var ju tvungen att gråta...Men ha ingen ågren o känn att du svek henne, dom har en annan förståelse hon vet att hon var din bästa vän <3 Ingela

    SvaraRadera