Det är till denna underbara vän som jag vänder mig och gråter en tår i hennes päls när allt känns hopplöst. Det är Icci som jag delar mina tokigt glada stunder med. Hon vet precis på vilket humör jag är på och är alltid som en spegel av mig. När jag är uppåt och strålar av glädje så är hon precis lika dan. Hon dansar runt och är alldeles till sig. När jag känner mig nedstämd och ledsen så tassar hon runt försiktigt och sätter sig i soffan intill mig, slickar mig i ansiktet och tittar mig i ögonen.
En av mina stora fasor i livet är att det ska hända något med Icci. Vad skulle jag då ta mig till? Det är inte bara en gång som jag har ordnat att hon ska vara hemma med Marcelos så hon slipper sitta i bilen och vänta på mig, men sedan kan jag bara inte lämna henne, trots att det kanske vore bättre. Jag vill ha henne nära mig. Jämnt!
Hon har så många härliga sidor. Hon sover antingen på golvet intill sängen eller i fotändan på sängen, men så fort jag kliver upp så lägger hon sig demonstrativt på min kudde och lägger tassen över huvudet. Sömntutan! Det finns inte en morgon som jag inte skrattar åt henne i denna position! En bra start på dagen helt enkelt!
När jag pratar med henne så tittar hon mig djupt i ögonen och försöker förstå vad jag säger. Hon vickar huvudet lite åt det ena håller och lite åt det andra hållet och med blicken fäst vid mig. Hon vill inget annat än att förstå mig. Så känns det iaf.
OM hon gör något galet, så behöver jag aldrig höja rösten, snarare tvärtom. Jag sänker rösten och säger "men Icci, hur tänkte du nu?" och då försvinner hennes öron och skammen lyser i blicken.
Jag har en sådan tur som har ynnesten att äga en vovve av denna kaliber. En arbetsmyra. En superintelligent hund. En gränslös kompis. En hund som skulle gå igenom eld och vatten för mig. MIN bästa vän!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar