Det som känns mest aktuellt ju nu är faktumet att jag har sagt upp mig från jobbet som jag verkligen älskar. Den stora frågan är givetvis VARFÖR?!
Jag påbörjade exakt samma jobb som tidigare (SFI lärare) den 1/9, med samma villkor som tidigare enl företaget, men alltså ett helt nytt företag som vann upphandlingen med kommunen i Avesta.
Jag kan köpa att det alltid är lite fnurr på tråden i ett uppstartsskede, inget konstigt med det. Dessa fnurrar var däremot lite too much, enligt mig. Tokstora klasser (37 elever just nu), avsaknad av teknisk utrustning (projektor mm), sämre arbetstider och en hel del annat. Alla lärare går i princip på knäna!
Det började iaf med att jag blev ombedd att lämna klassen under undervisning för att skriva på ett anställningsavtal, 17 dagar (om jag minns rätt) efter att ha påbörjat jobbet för det nya företaget. Jag skrev på i all hast och frågade hur lång uppsägningstiden var. Chefen tyckte visst att frågan var märklig, särskilt eftersom jag just skulle skriva på avtalet. Jag förklarade att jag var mycket missnöjd med arbetsförhållanden och även lönen. Att jag faktiskt vantrivdes!
Efter några dagar upptäckte jag att jag hade fått en löneförhöjning trots allt. Välförtjänt, tyckte jag!
Efter ytterligare någon vecka dök chefen upp igen och undrade om jag hade fått mer lön nu än på tidigare företag och ville därmed RIVA UPP avtalet och skriva ett nytt, med 4,500:- mindre per månad. Därmed var uppsägningen ett faktum. Va faan, jag tar inte hur mycket skit som helst!
Nu är det bara 7 (!) arbetsdagar kvar och en ny anställning hägrar. Jag kommer sakna mina kära kollegor enormt mycket, och mina elever vill jag egentligen inte lämna alls, men sådant är livet. Life goes on!
För övrigt så består livet av en sjuhelvetes massa snor.... och Icci givetvis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar