Framför mig har jag 16 elever som tar sina nationella prov i svenska och pressen är stor. Det är några på C-nivå, men de flesta är på D-nivå, vilket också är den högsta nivån inom SFI. Om de klarar provet blir de utskrivna efter nästan ett år av svenskstudier, och de flesta dessutom på heltid. Efter detta så börjar det verkliga livet, med antingen fortsatta studier inom SAS (svenska som andraspråk) eller arbete/arbetslöshet.
Det händer ganska ofta att utskrivna elever har svårt att släppa taget, och ofta dyker upp i skolan den första tiden. De är liksom lite vilse. De flesta av deras vänner kanske fortfarande går kvar i skolan och de har inte hunnit skaffa sig en ny vardag. Jag brukar faktiskt tycka rikitgt synd om dem, även om jag samtidigt är stolt, särskilt om det är "mina" elever som har lyckats med ett av sina delmål.
Det som kanske är lite speciellt är att, precis som i Grekland, så har vissa av dessa elever en fusk-mentalitet utan dess like. Det gäller att vara på vakt 100% av tiden och kunna upptäcka alla små trix. Samtidigt vet alla att om de blir tagna på bar gärning blir straffet kännbart: provet diskvalificeras och eleven blir avstängd från skolan. Ingen pardon!
Håller tummarna att de flesta klarar sig idag, trots att jag vet ett någon enstaka inte kommer klara sig varken idag eller någon annan dag framöver. Så'nt är livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar