Klarsgården

Klarsgården
Min underbara gård

fredag 14 januari 2011

Det här fick INTE hända!

Imorse var vi alla uppe tidigt och jag, Marcus & Danai, med gemensamma krafter, förberedde våran hästtransport för avfärd mot Borlänge och lite service och annat. Marcus grävde upp kabeln som var djupt begravd under snö och is, Danai snyggade till i hästdelen och jag tömde bodelen på matvaror, konserver o dyl. När Danai behövde hjälp med en av väggarna i hästdelen tog jag tag i väggen och lyfte lite och då gick det riktigt snett, riktigt snett! Det kändes som om någon satte en kniv i sidan på mig, samtidigt som jag fick vad som kändes som en elektrisk stöt, modell större, i vänstra skinkan! AJ! Jag har alltid trott att jag har en hög smärttröskel, men i just det ögonblicket så raserades den teorin. Det gjorde fruktansvärt ONT och jag kände hur tårarna trängde fram.

"Kniven" sitter fortfarande kvar och jag går ungefär som en anka. Vad gör jag nu?? Jag kan sitta och ligga men att ställa mig upp och att gå är en riktig plåga. Det ska bli intressant att se om jag kommer upp ur sängen imorgon. Undrar om vi har en potta någonstans? ;-)

Jaja, livet gick vidare idag, kniv och allt, och jag släppte av Marcus vid skolan och åkte till Borlänge. Jag lämnade släpet och for vidare till Kupolen. Jag stapplade runt i några timmar och gjorde årets största fynd, mest till ungdomarna och då särkilt till Marcus, men några små saker hittade jag även till mig själv och INTE på Dressman. Wow! Det hör till ovanligheterna. :-D





Förövrigt så är det rent ut sagt DJÄVLIGT kallt på ren svenska. Hästarna kom in sent, men det var iaf inga diskussioner. De ville in!

Middagen ikväll blev knaperstekt grekisk Giro med hemmagjord Tzatziki (med lite mynta i), tomater, rödlök och persilja. Allt detta fick man själv ta och pack in i varma pitabröd enl eget smak och tycke. Tänk så otoligt enkelt, men ack så gott!

Om jag drack whiskey så skulle jag nu ta mig en rejäl stänkare (for medicinal purposes), med det får bli ett glas Chardonnay från Lindemans istället, tillsammans med en Ipren. Nu lever jag på hoppet att mina ungdomar ställer upp och hjälper mig de närmaste dagarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar