Ibland...

Jag har valt mitt liv, mitt sätt att leva - ensam med mina barn. Det är inte något som har hänt slumpmässigt, inget som jag inte har kunnat förändra om jag ville, utan det har varit 100% mitt eget val.

För det mesta så är det ett val som jag är väldigt nöjd med och skulle inte vilja ändra för allt smör i Småland, men ibland (och verkligen ytterst sällan) så funderar jag på om jag har gjort rätt val. Ibland så kanske jag tom saknar att ha lite hjälp och stöd på hemmafronten. Som tur är så händer det inte ofta, bara ibland och dagar som idag.

Ibland kan jag bli irriterad. Ibland kan jag tom bli riktigt arg. Jag jobbar hårt, försöker skapa en trygg tillvaro på alla sätt, alltid finnas till hands för mina älskade barn och ställa upp med allt vad de behöver. De saknar ingenting i denna värld och det som jag inte kan ge dem får de från sin underbara mormor och morfar. De har det riktigt, riktigt bra. Det är när det krävs små, små motprestationer som det ibland kan gå snett, men bara ibland.

Mina barn är inte längre barn, utan ungdomar som är på väg att växa upp och prova sina vingar. Jag har från början försökt att ge dem det som behövs för att de ska bli egna individer, vara självsäkra och stå på egna ben. De ska ha åsikter och de ska inte vara rädda för att säga vad de tycker. Men ibland så är de lite för tuffa och lite för nonchalanta för mig. Men bara ibland......