Det känns lite märkligt att komma till en insikt, sent om sides, som jag borde ha kommit till för länge sedan. Undrar varför det tog så lång tid? Undrar varför ingen sa något? Undrar vad som hade hänt om någon hade sagt något, hade jag då lyssnat? Kanske, kanske inte. Jag var nog lite förblindad och såg allt genom ett rosa skimmer - så som man gör när man älskar sina barn helhjärtat och utan begränsning... och i mitt fall så gäller det även mina djur.
Memo, min ögonsten, är inte och kommer aldrig bli en bra hopphäst. Punkt. Så är det och det känns lite märkligt.
Jag älskar den här hästen. Jag gillar hans karaktär, hans roliga små lustigheter som inte har förändrats sedan han föddes, hans speciella sätt... Han lägger t.ex. tillbaka öronen och om man inte kan läsa hästar så kan man tro att han är arg eller elak, men det är han inte. Han har haft samma kroppsspråk sedan den 1a dagen och när han lägger tillbaka öronen mot mig eller någon annan så visar han att han är undergiven, inte arg. Det finns inget ont i honom.
Nu måste jag fatta ett svårt beslut och jag tror att jag är mer än halvvägs där. Behålla honom som en "skogsmulle" eller sälja. Personligen så har jag inte det som behövs för att hålla igång honom och vidareutbilda honom. Jag har varken tiden eller driften som krävs, troligen inte heller kunskapen och förutsättningarna.
Svåra insikter, mycket svåra.
Jag är iaf oerhört tacksam för att han har varit först hos Carolyn som red in honom. Sedan hos Sarah som vidareutbildade honom och sist hos Hanna (och Mats) som gav honom den trygghet han idag har. :-) Sist men inte minst, så är jag tacksam för att Danai ställde upp och red honom idag på hoppträningen förJohn Hickey, mot sitt bättre vetande, och bevisade för mig en gång för alla att det inte är någon större idé att fortsätta hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar