Tröstlöst

Egentligen så ska jag inte klaga. Jag har ju själv försatt mig i den här situationen och "har man tagit fan i båten, så får man ro den iland" som de säger. Båten är iland och Memo är i Mariefred. Vad det betyder för mig har jag inte orkat ta tag i riktigt än. Jag är iaf stolt över mig själv, jag hanterade situationen nästan som en vuxen kvinna. Han besiktades, vi skrev kontrakt, han betalades .. allt gick som på räls och humöret var på topp. Vi lastade honom i deras transport och han var lite motvillig, men klev slutligen in. Jag tror han kände av mitt tumultartade humör och blev lite osäker. När vi sedan stod utanför och pratade lite, så brast det - och REJÄLT! Sedan dess har det inte varit så bra med mig... :'(

Va tusan, jag känner mig inte bara liiiite löjlig ska ni veta! Jag la ju själv ut annonsen, hittade världens bästa köpare, fick vad jag begärde för honom. Jag borde må riktigt bra, men det är tomt i magen, tomt i hjärtat - alldeles, alldeles tomt och öde. Allt är tomt förutom tårkanalerna, och dom verkar kunna producera en sjuhelvetes massa tårar. Fjantmaja är vad jag är!