Hoppmeeting, vad innebär det för oss?

Kort sagt, en helvetes massa jobb innan avresa.

Just nu är jag fortfarande i planeringsstadiet och jag fyller på mina listor. Det finns Att Göra- listor, Att Köpa-listor och Att Packa-listor. Alla listor är löjligt långa just nu, men imorgon ska de krympas ner till noll. Jag har alltså en noll-vision som ska vara på plats innan 16:00. Vi får se om det håller.

OK, låt säga att det går vägen och vi sticker kl 16:00 enligt planerna (eller något senare). Vad sen?

Just i dettta fall så åker jag och Marcelos drygt 20 mil till Karlstad där Danai & Tango är just nu. Vi övernattar och fortsätter resan på onsdag fm till tävlingsplatsen, dvs Grevagården/Skövde.

När vi kommer fram så har vi olika ansvarsområden. Vi hjälps åt allihopa att lasta ur alla hästsaker ur släpet och medans Danai (och Marcelos) ordnar allt som har med hästen att göra, så åker jag och hittar våran "campingplats" på tävlingsplatsen där även våran tränare Ulle parkerat sina husbil, och där våra vänner har sparat plats år oss. När släpet står där den ska stå kommande dagar, så sätter jag rask fart och ordnar våran uteplats, kök, mm för att vi ska ha det så gemytligt som möjligt under kommande dagar. Fram med mattan utanför släpet, ner med våran fina markis, fram med bord & stolar, duk och blommor, osv, osv. Det här blir vårat "hem" de närmaste dagarna, så det ska kännas hemtrevligt!

Resten av dagarna cirkulerar givetvis runt Danai och hennes tävlande. Vi har alltid datorn på i släpet och online för att hela tiden veta exakt hur tävlingen framskrider (Tack Equipe! ) och för att alltid ha koll på klockan. Jag, som husmor, ser till att anpassa mattider efter Danais starter och ser till att det alltid finns fika, frukt, snacks, kall dricka mm till hands.

Resterande tid, men framförallt kvällarna, spenderas i goda vänners sällskap! Vi grillar, tar några glas vin och umgås. Våran "tävlingsfamilj" började med bara jag & Danai, men har växt betydligt det senaste året. Nu ser vi verkligen fram emot att träffa fler och fler vänner och trots att jag inte har campat sedan jag var ett barn, så tror jag att det är lite som en campingsemester, men med ett stort, stort PLUS, där vi och våra vänner alla har ett brinnande gemensamt intresse - Ponnyhoppning!

Det är svårt att förklara hur gemytligt och kul det hela är och det är faktiskt extra kul numera när Marcelos även frivilligt hänger med.

Det finns inga garantier att vi kommer fortsätta att vara ute på det här sättet i oändlighet, men jag njuter i fulla drag så länge det varar och älskar att umgås intensivt med mina barn dessa dagar på ett sätt som jag aldrig gör när vi alla är hemma.