Äckel o snusk

Jag skulle aldrig ha kunnat bli veterinär eller läkare, för jag tycker att sår är äckliga! Jag gillar inte att göra rent sår. Jag gillar inte att pilla på sårskorpor. Jag gillar inte att ge sprutor (så som man ibland måste som hästägare). Nej, det är tur att det finns folk till sånt! När Marcus var liten och cyklade omkull i gruset så pallade jag inte att sitta och plocka småsten med en pincett ur uppskrapade armbågar eller knän så jag tog ner honom till stallet, ställde honom i spolspiltan och drog på slangen på högtryck och spolade av honom. Då kunde jag ju stå på behörigt avstånd. ;-)

Idag upptäckte grannens grabb att min unghäst hade ett ganska läskigt sår på frambenet. Vaken grabb, den där Emil!  Bläh va läskigt det var. Infekterat, djupt och allmänt läskigt.

Tack o lov så var kära veterinär Anna hemma och kunde göra en utryckning på momangen. Vänner är verkligen guld värda! Efter att ha dopat mitt stora och vackra monster till unghäst, så gjorde hon rent och så här fint såg det ut efteråt. Det som däremot inte syns på bilden är att hålet går upp under huden och är ytterligare några cm djupt. URK!

Nu ska grabben stå inne på nätterna och få pencillinspruta varje dag. Det kan bli ett "intressant" projekt.

Vidare på äckeltemat så hittade jag en fästing fastnitad på ryggen idag (min rygg alltså, inte hästens). Helvete!

Trots att jag kollade noga efter svampplockningen i söndags så lyckades den här rackaren tydligen undvika inspektionen. Jag vågar inte ens känna efter om jag börjar bli sjuk eller inte. Vore inte det bara prima, att få borelia eller någon annan ohyggligt långdragen fästingburen sjukdom? Nix, no way, det har jag helt enkelt varken tid eller råd med.

Nu tror jag att jag återgår till arbetet ett tag. Lite blingbling och färgglada saker kanske får mig på andra tankar!