Rage

Att förlora fotfästet är ganska omtumlande och läskigt och inget jag gör med jämna mellanrum. När jag tänker efter så har jag nog alltid lyckats hålla masken utan hänsyn till hur jag själv mår. Jag skrattar & ler och håller huvudet högt, oavsett vad som händer i livet. Jag har nog mycket lättare att falla i gråt (blödig som jag är) än att bli totalt rasande. Att förlora fotfästet är verkligen totalt främmande för mig!

Idag tappade jag besinningen fullständigt och om jag inte hade åkt iväg en sväng så hade det nog rykt både porslin och glas ur skåpen. Varför? Den korta sanningen är: Jag vet inte precis. Troligtvis var det bara droppen som fick bägaren att rinna över. Något som har pyrt i tryckkokaren och nu exploderade jag på alla fronter. BIG BANG på riktigt!

Har du någonsin provat ett skrika så högt och djuriskt som strupen tillåter? Det kan man ju inte ens göra i skogen nuförtiden, för då skrämmer man väl skiten ur Thailändarna som plockar bär & svamp! Idag körde jag ett äkta primalvrål i köket så det skallrade i vitrinskåpet, sedan fick sophinken sig en rejäl omgång av högerfoten som grädden på moset.

Nu är jag bara tom... och trött... och omgiven av min familj som älskar mig trots alla mina fel och brister (som jag givetvis försöker gömma så gott det går á la Catrine). Vilken tur jag har som har en sådan underbar familj! Så mycket kärlek!!!!