Ett annat perspektiv

Jag har länge levt med vetskapen om vad som hände den där hemska natten mellan den 16e och 17e november för 3 år sedan. Nu har även Danai skrivit om hur hon upplevde det och mitt hjärta brister! Saxat från hennes blogg:

The fairy tale gone bad.

Vintern 2006-2007 skadade sig min först B-ponny Tommy illa, och hans konvalecenstid beräknades bli runt ett år.Varken jag eller mamma ville att jag skulle gå över till c-ponny med två år kvar på b-ponny. Alla hade ju berätta för oss att b-ponnytiden var den bästa man kunde få, och att den aldrig någinsin kom tillbaka. Så den skulle tas vara på, sa dom, och vi höll med.

Jag och Tompa på tävling

Så började då sökandet efter b-ponny. Jag var eld och lågor över att vi skulle få åka och provrida ponnyer som jag valt ut - inna hade vi bara varit hos hästhandlare och tittat på flera samtidigt. Så småningom valdes tre stycken ponnyer ut - Blümchen och Grallagh Diamond i Värmland och så Silver i Norge.

blümchen

Grallagh Diamond

Jag och "Aspri" som hon kallades.

Jag vet inte säkert, men jag tror att det var i april. Iallfall så åkte vi ner till värmland, till våra släktingar, som bor i Storfors och sov där. Dagen efter åkte vi först och provred Bl¨mchen, en riktig hoppkanon com hoppade ALLT och var het som sjutton, kunde nätt och jämt hålla henne! Jag gillade henne iallafall, sjukt häftig ponny!

Efter det så åkte vi dirkt och provade Diamond, och han var också huuur mysig som helst! Coolaste hästen ever, han bara gjorde i en hejdundrande galopp! Var fullkomligt kär i honom också, så det var inte med modet högt uppe jag gick och la mig den kvällem. Vilken skulle jag välja?

Dagen därpå bar det av till Norge, till en ENORM anläggning utanför Oslso för att prova Silver. Mina förhoppningar var självklart höga, vad annars skulle dom vara på en tolvåring? Vi provred lite och hoppade ända upp till 1.20 - så högt hade jag aldrig hoppat förut. Jag minns väldigt tydligt när vi satte oss i bilen på väg hela den långa vägen hem, och mamma sa:

-Jaadu, Danai.. Nu har du ett jättesvårt val framför dig! Jag minns hur jag bara tittade på henne som ett stort frågetecken.

-Nej, det är henne eller ingen alls. Svarade jag. Och så var det klart. Mamma ringde Aspris dåvarande ägare och fixade med handpenningen och hela köret, och redan innan vi hunnit ut ur Norge visste jag att hon var min. Mitt alldeles egna vita sto. Och ÄNTLIGEN hade jag en häst som kunde ha ALLT i rosa!

Tiden gick obönhörligt sakta under de kommande veckorna innan hon ÄNTLIGEN kom! Mager som en sticka var hon, och inte en muskel någonstans, men det märkte jag inte ens. I mina ögon var hon och Tommy stjärnor både två. Och jag var så stolt över henne!

Med hennes stora svarta rådjursögon, långa öron som inte riktigt matchade resten av kroppen och vackra welsh huvud var det få som kunde stå emot hennes charm. Vi föll som käglor för henne allihop!

Med hennes stora svarta rådjursögon, långa öron som inte riktigt matchade resten av kroppen och vackra welsh huvud var det få som kunde stå emot hennes charm. Vi föll som käglor för henne allihop!

Det första jag gjorde när hon kommit var att shoppa loss som en TOK i butiken och köpa MASSA rosa saker till henne. Det resulterade i detta:

Redan efter 10 dagar med henne var jag sugen på att tävla, och det blev en klubbtävling i Storbyn som debut, det resulterade i en andraplat s/advanced/langs/sv.js" mce_src="/js/tinymce/themes/advanced/langs/sv.js"> ;> // ]]> s i LC :)]]>

Efter det bar det av till Svärdsjö för en LC LB - kom två i LC och vann LB.

Säsongen fortsatte i samma anda, och snart debuterade vi LA i Heby på deras sommarmeeting, och kom 6a. KArriären gick bara uppåt och fråmåt med henne, i raketfart. Och jag kommer väldigt tydligt ihåg att jag inte visste hur jag skulle orka med att sälja henne, hon var ju så underbart duktig och så enormt snäll - en äkta äkta b-ponny och sann vän.

Efter LA i heby stod DM på schemat, där hade jag min titel sedan två år att försvara, och vi lyckades knipa en andraplats. Som vi skrattade åt att silvret gick till just Silver då!

Efter denna tävling så bestämde vi oss för att låte henne vila fån tävlingarna ett tag, och fokusera mer på uppbyggandet av henne. Dett var alltså i September. Oktober flöt örbi och Aspri blev bara finare och finare. Sen kom då kvällen den 16e November. Jag kommer ihåg när jag tog in henne från hagen den kvällen som om det vore igår. Inte för att den var speciell på något vis, men för att jag efteråt återskapat den hundratals gånger.

Jag kunde inte sova den natten, kommer jag ihåg. Det ville sig bara inte, hade en stor klump i magen ända in på småtimmarna, då jag gick och la mig i mammas säng och somnade, av ren utmattning antagligen.

På morgonen vaknade jag och mamma av att telefonen vägrade sluta ringa, så mamma gick upp och svarade sömnigt. Själv låg jag kvar. När mamma lagt på svarade hon att hon bara skulle ner till stallet en snabbis, och att jag kanske måste komma ner snart. Då förstod jag inte det tonläget hon hade på rösten, men nu vet jag vad det var - rädsla.

15 minuter senare stod jag i stallet. Aspri kallsvettas som en tok och bara skakade. Vi tog ut veterinär som gav henne lugnande, och lastade sedan och åkte till Strömsholm med henne. Jag var optimistisk, jag trodde att dom bara skulle ge henne en spruta så kunde vi åka hem igen och tävla nästa månad. Tänk, vad fel det skulle visa sig vara.

Vi kom iallafall fram till strömsholms djursjukhus runt 11, och tog in Aspri och plockade av täckena. Jag hann inte se så¨noga, för mamma sa åt mig att springa ut till bilen, men jag hann iallafall se hur groteskt uppsvullen hon var. Hela hennes mage var säkert dubbelt så tjock som i normala fall, och jag skojjar inte.

Jag satte mig, nu spänd, i bilen och väntade. Det kändes som evigheter att sitta där själv. Men så kom mamma ut, och hon grät.  Och då helt plötsligt gick det upp för mig att det inte var så enkelt som jag trodde.

- Det går inte,  sa mamma mellan tårarna och snyftningarna. Ni må tro att man bara skriver sånt här i böcker, men jag blev alldeles kall. Alla känslor bara fösvann och jag bara stod där. Vi gick in i sjukhuset igen, till och med veterinärerna grät med oss.

- Vilket monster, vilket jävla monster, sa en av dom till oss.

De frågade oss om vi ville säga hejdå till henne, och det gjorde vi. Det sista jag minns av mina underbara b-ponny är att hon står halvsovande av alla mediciner i en box med hängande huvud och ögonen halvslutna. jag gick fram och gav henne en stor kram och viskade i hennes öra så att bara hon hörde det

-Hejdå, aspri, och tack. tusen tack. Mamma gav henne också en stor kram, och sen fick vi sitta själva i ett litet väntrum. Vi sa ingenting, lät bara tårarna forsa. Efter kanske 10 minuter kom en av veterinärerna in till oss med kakor och varm choklad, och hon gav mig en tofs av aspris man som hon hade flätat. jag märkte det knappt. Världen var som en stor dimma, men jag tog iallafall emot flätan.

Så småningom åkte vi sakta hem, med transporten tom.

Mamma hade polisanmält det hela och polisen hade redan varit där och säkrat spår när vi kom hem. Jag var i chock, och mamma likaså. Den natten grät jag mig till sömns, som ni kanske förstår. Dagarna därpå gick jag inte ner till stallet överhuvudtaget, och det har tagit nästan fram till nu att våga gå ner dit själv när det är mörkt. Så länge sitter det i. Men mitt sätt att vara ändrade sig inte, jag bara slog ifrån mig sorgen och låste in den i ett mörkt hål någonstans där man slipper ta tag i det. Detta ledde till psykologer en gång i veckan under en tid, bara för att jag skulel få ur mig alla sorg, men jag har forfarande inte öppnat den där lådan. Inget kan få mig att göra det, för då kommer jag fullkomligt gå i spillror. Jag låter den bara ligga där, tills tiden sakta nöter bort den.

Som avslutning på min och Aspris korta berättelse vill jag bara säga att hon lärde mig enormt mycket, och att jag är oerhört glad att jag fick spendera en hel sommar med henne iallafall. På många vis känner jag igen henne i Tango, och jag tror att det är en av anledningarna till att vi föll för Tango på precis samma sätt som för Aspri.

Flätan jag fick av den underbara veterinären har jag i min tävlingskavaj. Den följer med i ur och skur. Men när det går bar och när det går dåligt så har jag iallafall en liten, liten bit av Aspri kvar att dela glädjen med.

Vila i frid, du kommer alltid vara den finaste lilla ponnyn för mig