Min far, min pappa, min förebild

Jag har numera några år "på nacken" och fler blir det varje år. Jag är lyckligt lottad som fortfarande har mina kärnfamilj nära mig, och vi har en fantastiskt relation allihop. Jag tycker så synd om familjer som inte har denna nära kontakt och kan i ärlighetens namn inte förstå hur det kan bli så inom en familj.
Vem ingår då i detta koncept? Mina barn, mina föräldrar och min bror, samt givetvis hans barn. Basta! Sedan har jag givetvis mina härliga kusiner, kusinbarn, moster, faster och farbror som är en stor del av min utökade familj. Utöver detta har jag massor med tremänningar osv, men de är släktingar, inte familj.
Jag har kallat mina föräldrar far och mor sedan tidiga tonåren, inte pappa och mamma. Det är mitt sätt att visa min respekt, inte mitt avstånd.
När jag var liten, så var min far helt fantastisk! Han tog hand om mig och min bror på bästa sätt! Han hade en guds tålamod med oss båda! Under årens lopp så var han auktoritär men på ett bra sätt. Han berättade vad som var rätt och fel, la ner lagen helt enkelt och skapade den person jag är idag.
Vi tappade bort varandra under en kort period i livet, men de var mycket kort, och vi hittade varandra igen ganska snabbt tack o lov.
Sedan många år tillbaka står vi varandra oerhört nära och min far är min manliga förebild. Inte konstigt att jag är evigt singel... vem kan leva upp till honom?
Vi kan ha olika åsikter, fajtas lite som katt och hund, slå näven i bordet, men det bottnar alltid i ömsesidig respekt och kärlek.
Just nu befinner sig min älskade far på Västerås Lasarett och jag är orolig för honom. Han är i grund och botten min största manliga förebild i livet och den man som jag har älskat mest i hela mitt liv. Jag ligger sömnlös om nätterna och håller tummarna att han blir snabbt bra och kommer hem!

Min bror, min far och min son!