Min lilla bubbla

Mitt liv i Grekland började redan när jag var 4,5 år gammal och tog inte riktigt slut förrän för 12,5 år sedan när jag flyttade hit. "Tog slut" är kanske fel uttryck, men när det gäller att bosätta sig där igen så är det iaf ett helt avslutat kapitel för min del. Jag trivs bra här i Sverige och tycker om att bo i "min lilla bubbla".

Vad är då "min lilla bubbla"? Jo, det är det tillstånd jag älskar att befinna mig i numera. Min egna lilla värld där jag tycker om att vara, utan behov av varken vänner eller bekanta. Det är självklart att jag älskar alla mina vänner, gamla som nya, men jag behöver inte umgås med folk, utan trivs oerhört bra med mig själv.

I Grekland var jag ute jämt och ständig - restauranger, tavernor, bio, fester, fina tillställningar av alla dess sorter och mycket mer därtill. Livet var varierat och utgångarna var många. Det hände sällan eller aldrig att jag var hemma alla kvällar under en hel vecka. Så var livet i Grekland på den tiden.

Numera är jag jämt hemma, och jag kan räkna på en hand de gånger jag varit ute på natten i Avesta sedan jag flyttade hit. Bio? Kanske 10 gånger, oftast på barnfilm under den tiden då det begav sig. Middag på stan? Mnja, kanske 10 gånger det med. Lunch på stan? Absolut och det brukar bli sisådär 1 gång i veckan, tidvis oftare. Inte särskilt socialt, men utanför min bubbla iaf.

Jag tycker lite synd om alla som jag känner som är desperata i sin jakt efter tvåsamhet och har svårt att förstå hur det känns. Det är så många jag känner som blir lite smått besatta om en relation tar slut och de letar med ljus och lykta efter nästa partner. Vad jobbigt det låter i mina öron.

Jag avböjer gärna en utgång eller en fest och myser hemma med Icci och katterna. Det är kvalitetstid i min lilla värld. Jag har inget behov av att träffa folk på midsommar, min födelsedag, nyår eller andra "sociala" helgdagar, utan stannar gärna hemma med en bra bok och med mina djur i knäet. Är det synd om mig? Inte ett dugg, det är mitt val.

Ibland undrar jag hur det blev så här. Från att ha varit oerhört social till att bli någon som närmar sig att vara en eremit. Kanske beror det på att jag har gjort så mycket roligt i mitt liv, har så många fantastiska minnen som ingenting i Avesta/Dalarna/Sverige någonsin kan komma i närheten av. Helt oslagbara saker, upplevelser och minnen. Måttet är liksom rågat och jag har nog upplevt och gjort mer än vad 4-5 generationer Dalmasar någonsin kommer att uppleva om man nu skulle kunna slå ihop det tillsammans.

Nöjd med mitt liv är jag hursomhelst och skulle inte byta med någon som helst i hela världen!