Hur tusan lyckas jag?

Mitt liv är inte riktigt normalt, kan jag ibland tycka. Hur lyckas jag hamna i mystiska eller kniviga situationer jämt o ständigt?

Igår när vi skulle lämna tävlingsplatsen, efter att ha tävlat klart, mockat och packat så tycker jag att släper ser lite skumt ut. När jag säger skumt så menar jag skumt - becksvart är ett annat ord. Inte en enda lampa lyste. Nähäpp, men man är ju lite händig så jag kollade kontaken, sprejade med lite kontaktsprej, vickade lite och så... Nada. Mörker. Ulles karl Micke hjälpte mig kolla säkringar och mycket riktigt så var det en rackare som var paj, men jag är ju välutrustade och hade ett par nya. Satte i en och det blixtrade bara till och den säkringen rök också. Samma sak igen med den andra sakringen som vi testade. Det var väl ungefär då som jag började inse att det fanns ett problem som kanske inte var så lätt att lösa!

Jaja, det gäller att ha rätt prioriteringar här i livet och vi åkte ifrån tävlingsplatsen med fam Ågren hack i häl och körde till en pizzeria för att smörja kråset! När jag sedan stannade på en mack så löste jag problemet på ett utomordentligt bra sätt (tycker jag). Jag köpte 2 st ficklampor, batterier, silvertejp och så fick jag lite rött papper av kassören. Jag tillverkade 2 st röda lampor som jag sedan tejpade fast bak på släpet, sen körde vi iväg!

En bonde utan silvertejp är ingen RIKTIG bonde! Haha!

Efter mardrömsresan söderut så hade jag bestämt mig på förhand för att bara köra stora E-vägar och så blev det, men jag trodde aldrig resan skulle ta slut! Jag körde sakta, höll mig på min kant och bara önskade att vi var hemma. Men, men... hem kom vi iaf. Något trötta och slitna, men med livet i behåll och humöret på topp!