Det första vi hittade efter bara 20 meter var en ORM! Jag är mäkta stolt över mig själv faktiskt! Jag varken skrek, grät eller kastade mig iväg i vild hysteri... Den enda jag gjorde var att rycka hårt i kopplet så stackars Icci flög ca 2 meter bakåt, men det brydde hon sig inte nämnvärt om!
Vidare in i skogen och Icci var lös. Hon hade stenkoll på mig och höll sig 2-3 meter ifrån mig, ibland bakom, ibland framför. Vi följde ingen stig, utan gick bara zickzack in i en ganska rörig skog, med mycket ris & tuvor men inte en enda svamp av något slag alls.
Efter en bra stund så insåg jag att jag knappt visste varifrån vi hade kommit, men siktade mot vad jag trodde var rätt håll. Helt plötsligt drog Icci iväg och var 25-30 meter framför mig istället för runt fötterna. Hon stannade, kollade på mig, och när jag närmade mig henne så drog hon iväg igen med näsan i backen. Jag fångade henne och satte på henne långkopplet och lät henne springa framför mig. Hon lyfte inte näsan en enda gång, men fick stanna då och då för att kolla läget.
Efter 10-15 minuter var vi ute ur den djupaste skogen och jag började ana vissa träd/buskar som jag kände igen och vips, så var vi ute på en stig som ledde tillbaka till bilen! Dra mig baklänges, men lillskiten som bara är knappt 3 månader hade spårat oss tillbaka till bilen!!! Hur coolt är inte det?!
Jag vet att det är att "bakspåra" och att det inte är optimalt, men va faan, vi kom ju tillbaka utan att jag behövde plocka fram mobilen och GPSn!
Filmade på sniskan i min iver....
I <3 MY DOG!!!

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar