Att vara...

...förälder är inte helt enkelt och smärtfritt. Att vara ensamstående tonårsmamma är inte helt okomplicerat kan jag tycka. Man har liksom ingen mall, ingen handbok, ingen att bolla saker med utan man gör helt enkelt det som känns bäst för stunden, det som känns rätt.

Man hamnar i situationer nästan varje vecka som man aldrig kunde förutspå och som man inte har någon enkel lösning till. Som mamma så gör man så gott man kan, men räcker det? Kanske, kanske inte. Det får tiden utvisa.

Jag ser tillbaka till min egen uppväxt och det var ju inte så länge sedan (alltid lurar man någon). Vi åt alltid middag med hela familjen vid bordet: linneservetterna i knäet, kött/potatis/sås//kokta grönsaker/sallad på bordet osv. Trots denna gedigna uppfostran så verkar det som om saker och ting förfaller runt mina öron. Jag lagar mat, alla har olika tider pga aktiviteter. Danai kan  t.ex komma in väldigt sent från stallet och Marcus kan vara sen hem från stan.... Hur jag än försöker så blir det inte riktigt så som det borde bli, känner jag.

Just nu så är det lite "lågvattennivå" på allt, men det är så som livet är - Upp som en sol och ner som en pannkaka. Tror inte att jag är ensam om det fenomenet faktiskt.

Nu ska jag sluta klaga och njuta av vårvädret istället! Imorgon kanske det växer TUSSILAGO i dikena och då kommer snart min personliga favorit -  LUPINER!!!!