Inför dagens final gick Danai ut som delad 3a med 4 fel i "bagaget" (man tar med sig sina fel från de 2 tidigare kvalen). De gjorde en superfin runda på den svåraste bana hon och Tango hittills hoppat - högt som tusan och superteknisk! Det blev 2 ner och slutade alltså på 12 fel totalt men gick upp i delad ledning med 3 ryttare kvar att starta. Vilken rysare det blev!
Första tjejen, som var favorittippad hos oss, ramlade av! Stackars, stackars tjej!!!
Andra tjejen gick in och fick 4 fel, dvs slutade på totalt 4 fel.
Sista tjejen gick in och fick också 4 fel, dvs slutade på endast 4 fel hon med.
De sista 2 slutade alltså i topp med guld/silver. Men vem tar guldet?
OMHOPPNING!!!
Omhoppning om bronset
Omhoppning om guld/silver
Danai och den andra tjejen hade 12 fel var och den andra flickan gick in först i omhoppningen. Hon rev 2 hinder och sedan var det Danais tur. När Danai var felfri över nästsista hindret och hade bara ett enda hinder kvar, så visste hon att hon hade kammat hem bronset... och där förlorade hon fattningen totalt! Haha! Hon red på sista hindret som besatt, och en bom föll, men vad gjorde det? Bronset var ett faktum! Tårarna började spruta långt innan hon kom av banan... Totalt glädjerus!
Vilken glädjeyra, vilket kramkalas, vilken känsla! Jag är alltid stolt över Danai och hennes prestationer, men det här är något som slår allt annat.
Jaja, prisutdelning, intervjuer, fotografering osv, osv. Sedan hemresa.
När jag satte nyckeln i tändningen så tändes en olustig liten ikon på instrumentpanelen: NEEEEJ!!! Det här satte ju en liten dämpare på mitt glada humör vill jag lova och vetskapen att man har ca 7 timmar bakom ratten kändes inte riktigt helt OK.
Vad ska man göra? Absolut ingenting är svaret på den frågan - det är bara att lägga i Drive och köra norrut samtidigt som man har ena handen redo att slå på varningsblinkersen när bilen antingen imploderar eller dör. 1 mil avverkad, 2 mil, 5 mil, 10 mil. Resan blev lång trots att vi svävade lite ovan mark på våra fluffiga moln med dagens resultat i färskt minne.
Vi kom på att vi inte hade ätit sedan frullen imorse och stannade på en Rasta någonstans i Småland(?). Danai och jag var hungriga som vargar så maten smakade FANTASTISKT!!! Visst är min lilla dotter söt, medalj o allt!
Tro det eller ej, men hem kom vi trots regn och gräsligt tät dimma. Det tog längre tid än brukligt, men WTF, hemma helskinnade med bil, släp och dyrbar balast!
Som TUR ÄR så ställer bästaste Maria upp
och släpper ut alla 4-fotade imorgon,
så vi slipper ställa klockan och gå upp i ottan.
TACK kära Maria, du är en räddare i nöden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar